juliabelle

Herregud, är jag patetisk? Jag har två år kvar på gymnasiet men paniken börjar redan blossa. FÖR FULLT! Idag när jag och mina vänner åt indiska (NA-NA-NA) blev jag magiskt upplyst. Samtalsämnet var jobb och vart våra liv skulle leda oss, hehe klyschigt. Vad vill jag jobba med egentligen? Vill jag bli en fräck, egen konstnär som har en egen gubblya med en aning kaos bland möblerna och taket fyllt med cigarettrök? Eller kanske en kontorsnisse där jag är min egen chef och alltid behåller rak rygg? Varför inte en stressad skribent som alltid har något på gång men ändå älskar sitt jobb? Eller kanske arbetslös som betalar tv-licensen men inget annat och har dålig självkänsla? Okej, det sista lockar ju defenitivt inte, det kan jag ju konstantera direkt. En sak har jag iallafall insett. Jag vill inte göra exakt det mina föräldrar gjort. Inte för att dom gör något dåligt, tvärtom med eget företag. Det jag säger är att man aldrig kommer först då man går i någon annans fotspår. Nej, jag ska bli något nytt, som verkligen passar mig.

Nu har jag iallafall tagit initiativet att gå och borsta tänderna. Vilket var bra, eftersom jag glömde det igår. (Borde jag behålla det för mig själv?) En dålig nyhet är att jag tagit ett steg närmre helvetet då jag igår frös mitt gymkort över sommaren. Inte alls bra för beach -10. Men ladda så mycket inför beachen är överskattat!