juliabelle

Shit hell bajs, vilken hemsk känsla det är när man precis börjar fatta att saken man tappat bort verkligen är borta. Nu efteråt är man bara skit förbannad på sig själv, men stunden då man går efter det lilla lilla hoppet som finns, den stunden är hemsk. Idag var det så på tåget. Antagligen glömde jag mobilen på sätet, men det vill jag inte erkänna och jag vill inte fatta det själv att jag kan vara så slarvig. När jag kom tillbaka var det i vilket fall som helst borta. Såklart. Att männsikor ska vara så jävla jobbiga alltså. Nej men nej, jag är inte sur, faktiskt inte. Men hela grejen är bara så otroligt retsamt! Det är samma känsla som när man gör något utav de pinsamaste pinsama sakerna som finns. Efter man har gjort det, går det inte att uppträda "vanligt" utan det enda som händer är att man tänker på det. Och när tanken äntligen har susat iväg lite, blir man påmind på nytt och då blir man helt tyst. Så kände jag idag. Riktigt retsamt, en sak som inte borde hänt, men som hände, i onödan.

Bajs på folk som inte kan leta upp "mamma" i upphittades mobiler kontaktlista, ringa "mamma" och säga "hej, jag har hittat din dotters mobil". ÅÅÅÅH