Ja det här va ju oväntat
Att skära upp tummen var ju inte planera inför denna underbara tisdag. Jag har varit ledig idag och det var hur gött som helst fram till 12 ungefär. Jag skulle hämta tejp ur vårat livsfarliga skåp som innehåller allt möjligt. Plötsligt glider pappas jävla fisk/kött kvin ut (som är hur jävla fet som helst) med jävligt hög fart. Av ren reaktion sträcker jag upp handen för att typ fånga den eller bara putta bort den (minns knappt) och sedan känner jag bara att den träffar min tumme med hela skaftet. Det första jag gör innan jag börjar skrika är att trycka hur mycket papper för, för jag hann se hur sjukt djupt det var och jag väntade bara på att det skulle börja spruta blod. Gross. Sedan kom paniken. Vill jag titta? Hur kommer det se ut? Kan jag röra den? Hur känns det? Jag var mest rädd för att titta så jag sprang runt och grät och svor och skrek och tryckte på snittet. Till slut vågar jag titta och det jag såg va ju inte så mysigt precis. Djupare än vad jag trodde herregud, man såg allt möjligt där inne..
Mamma kommer hem och det är nog hon som hindrar mig från att inte svimma. Stackars mamma får försöka plåstra om tummen medan hon måste se på mig där jag ligger och kvider av smärta, lilla söta fina mamma. Vi åker ner till vårdcentralen, som jag är ökänd på snart, haha så många gånger jag fått åka ner dit. Dom bedövar mig (A A A A J J J J S O M F A N säger jag bara) sedan köttar dom omkring där med stålpinsetter och sprutor, mamma höll mig i handen :) Som tur var, verkligen, lyckades det inte nå en nerv eller sena. Den söta duktiga läkaren syr ihop min tumme och som vi skrattade tillsammans alltså. Att jag faktiskt fångade kniven, att jag skrek på honom när han ville sära på sprickan, när jag pep till att jag ville ha ett till stygn så jag fick se hur han gjorde, hur jag kraslade, sprattlade och kved när jag fick sprutor. Ja, en härlig läkare :) Jag blir så nyfiken när jag träffar läkare, vill veta allt dom får se och vad dom går igenom. Det skulle verkligen vara ett yrke för mig! 
